amandaaadamsson.blogg.se

Varit vid Marieberg idag & kollat i klädaffärer. 

När man väl står inne i provhytten med ett plagg man tycker är fint och så står man & hoppas att det ska sitta bra. Man tänker att man kanske kan vara fin i det och att det skulle kännas så bra om det satt fint. 

Besvikelsen när man tar på sig plagget och inser att det sitter skit, det ser hemskt ut.

Jag hatar att se mig i spegeln i underkläder nu. Det är en jobbig syn även fast jag vet att jag ser ut så för jag burit mitt och Mikaels kärleksbarn. 

Och Ja jag vet att jag födde barn för 11 dagar sedan, det är en självklarhet att kroppen inte ser ut som innan. Men varför är det så jäkla svårt att acceptera?

Jag har det helt klart framför mig att det är ologiskt att det skulle funka så. Men ändå går det inte in i huvudet att jag måste acceptera hur jag ser ut efter jag fött världens finaste kille till världen.

Jag borde vara stolt att min kropp åstadkommit det den gjort & vad den gått igenom. Men det jag känner är bara ångest.. ångest att varje dag ska man ta på sig kläder, kläder som inte ska sitta åt eller vara för små för min kroppsfigur just nu. När jag känner så vill jag bara låsa in mig, stanna hemma & så tappar jag all lust att göra något. 

Tänk om man kunde bli smal på kärlek, då hade jag varit mindre än luft, för den kärlek jag känner till min familj men framför allt till min fina älskade pojke. Jag är så jävla kär i honom. Det finaste & mest perfekta på denna jord. Även min älskade sambo som gång på gång försöker berätta hur fin jag är när jag känner mig som mest skit. Tusen tack för att jag har mina 3 killar i mitt liv. Det är nu mitt liv börjat på riktigt ❤️