amandaaadamsson.blogg.se

Går ner till mamma & pappa för att äta lite mat och säga att jag trodde att mitt vatten gått. Ringer upp Fredrik och han säger att han är påväg. Går upp & packar det sista & påvägen ner säger det bara "swosch" och jag skämtar verkligen inte om jag säger att det var som att vrida på världens största vattenkran. Helvete va det rann. Springer in till mamma & pappa & kastar sakerna på golvet & skriker att det bara rinner. 

När Fredrik kom fick jag sitta med handduk på handduk & plastunderlägg för att inte blöta ner bilen, varje rörelse jag kände eller gjorde så kände jag att det bara fortsatte att forsa ner vatten genom mig.

Under dom 50 minuterna som det tog att åka till Örebro så hann jag prata med Micke & mamma i telefon. Konstigt nog var jag den som var lugnast av alla. 

18:36 checkade jag in på förlossningen tillsammans med brorsan i väntan på Micke som var påväg från Grums. Jag fick äntligen ta av mig mina dygnsura kläder so det bara plaskade om & ta på mig en vit sjukhus skjorta & ett par riktigt snygga nätbyxor med en stor fin blöja i...

Dom kopplade upp mig för att se värkar & barnets hjärtljud. Micke kom strax efter Fredrik åkt & jag kände knappt några värkar alls då. Bad att han skulle åka & handla det jag var sugen på just då & så vi hade ifall denna förlossning skulle ta lång tid.

När han kom tillbaka började nästan värkarna direkt. Jag fick en morfinspruta för att det skulle lätta lite för mig då det gjorde ganska ont redan då. Jag låg & tryckte på mickes händer & bad om att det skulle vara över. Värkarna kom kraftigare & kraftigare. Det skulle ta 20 minuter upp till en timme innan jag kände att det skulle lätta för mig. Jag kände INGENTING!!

Testade lustgas, först kände jag inget alls. Dom höjde då styrkan & jag kände att det gav lite hjälp på traven. Det tog inte lång stund innan jag blev lite borta i huvudet & började må illa & kräkas. Slutade med lustgasen & fick frågan om att ta en ryggmärgsbedövning. Tvekade länge men när värkarna var för outhärdliga så sa jag att dom skulle sätta in den & att dom skulle göra det fort. Dom sa att den skulle ta bort lite av smärtan & jag skulle kunna få vila. Dom stack mig 3 gånger då narkosläkaren inte blev nöjd. Det gjorde så jäkla ont men jag visste ju att jag skulle kunna få vila så det var bara att härda ut. 

När denna bedövning inte heller tog så var jag så jävla leds på allt. Men för att inte glömma bort mitt OTROLIGA stöd jag hade vid min sida. Min älskade grabb & sambo Mikael. Fyfan vad underbar han var, han klappade på mig, serverade mig med det jag ville ha att dricka, han pussa på mig & berättade hela tiden hur duktig, grym & älskad jag var. Att han var stolt över mig. Jag kämpade & kämpade för kung & fosterland. Jag var helt slut & mellan varje värk (som var väldigt täta) så fick jag precis som blackout eller att jag svimmade till. Jag var så sjukt jäkla trött & hade så jäkla ont. Micke sa att jag fick andningsuppehåll & satt & smekte & tryckte på min hand hela tiden för att jag skulle vara vaken. 

När det var dags att krysta så kände jag att jag fick superkrafter & jag skulle bara ha ut bebisen. 

Jag skrek för full hals, grät & tryckte allt jag kunde. I 50 minuter höll jag på innan vår lilla kille kom ut & moderkakan nästan direkt efter. 

När våran lilla kille kom ut så andades han inte, dom sprang iväg med honom & tog med sig Micke. Jag låg själv kvar med en barnmorska som höll på att ta ut moderkakan ur mig. Jag grät i panik & frågade hela tiden om han andades, om han kommer överleva. Jag var så jävla rädd! Jag som hade kämpat så jäkla länge skulle jag inte få uppleva känslan av att höra min sons röst?

Micke kommer in med stora tårar som rullade från hans kinder & då såg jag att dom kom med vår son efter i sin famn. En levande liten sprattlande kille. 08:22 kom han till världen. Jag kunde slappna av & faktiskt känna glädje. 

Micke fick upp honom på bröstet & jag såg verkligen hur jäkla stolt han var. Han grät & sa hur fin vår lilla kille var & pussade på honom & gosade. När jag såg detta så kände jag hur otroligt jävla lycklig jag var. Vi är en familj äntligen!! 

Fick sy lite innan allt var färdigt på förlossningen, hade innan känt en aning oro för hur det skulle kännas och hur ont det skulle göra. 

När jag väl låg där kände jag inte ett skit, jag var i min lilla familjebubbla & kände mig så jäkla oövervinnerlig att jag skulle kunna klara allt.

Fick duscha innan en undersköterska från BB kom och hämtade oss, jag fick åka rullstol upp & in till ett rum med en säng. 

Då visste vi inte om Micke skulle få sova kvar alls eftersom det tydligen var fullt tryck på förlossningen. Men tur hade vi, han fick sängen bredvid mig!

Deg svåraste har varit att komma igång med amningen. Det gör så ont att jag vill skrika, slita mitt hår & gråta som ett barn. 

Jag vill så gärna bara ge upp & låta han matas med ersättning. Men sen vissa stunder när det verkligen går & det flyter på bra så känner man kämparglöden igen & då vill jag fortsätta. Speciellt när man ser sin lilla grabb ligga bredvid en hud mot hud & snutta i sig mat ifrån min kropp. Fyfan va kärlek han redan ger mig. 

Efter 5 dagar på sjukhuset är vi äntligen påväg hem. Vi fick vara kvar längre då hans blodsocker har varit lite lågt. Olika besked hela tiden och olika direktiv. Vi har gråtit och bara velat hem. Men såhär i efterhand var det värt att få stanna för att lilla killen skulle få det han behövde. 

Nu åker vi hem med världens finaste skatt man någonsin kan få. Jag har nu ännu en kille i mitt liv som jag har gett mitt hjärta åt och jag vill att han ska veta hur älskad han redan är. 

Allt jäkla slit i 9 månader, allt hårt och jobbigt under förlossningen är idag så jävla värt det. Så älskade lilla kille, min ögonsten till hund & min älskade sambo. Tack som fan att ni finns, ni är det som jag alltid kommer kämpa för!

Älskar er gränslöst.