amandaaadamsson.blogg.se

Såg precis på facebook ett inlägg om en mamma som la ut bilder på sin dotter och en text om att dottern tycker hon är "tjockare än sina vänner". Usch det gör så ont i mig, tror flickan var 12 år och vid den åldern ska man njuta av livet som barn som man fortfarande är enligt mig. 

Man ska inte behöva tänka på vad man stoppar i sig eller hur idealet ser ut i världen och anpassa sig efter det.
Du ska gå i skolan och leka, göra sånt som man älskar göra som barn tillsammans med sina vänner.

Men jag förstår varför fler och fler unga hamnar i dåligt umgänge, varför en del blir mobbade och varför allt fler mår dåligt.

Alla vill se ut som dom på tv eller i tidningar, alla bilder som sprider sig på instagram och facebook och andra sociala medier. Alla med smal midja och perfekt sminkning och perfekt hår, deras liv som verkar så perfekt och att man är så himla lycklig om man har en viss storlek på sin tröja eller om man har det bästa sminket.

Blir man lyckligare av det? Inte av att bli älskad för den man faktiskt är och uppskattad för den unika personen man är. 

Barn/tonåringar tar efter det dom ser i sociala medier, vill efterlikna och kan då svälta sig eller går in i en deprission redan i så tidig ålder att det är tragiskt. Kommer dom bli lyckligare? Kommer dom få bli den populäraste tjejen i skolan alla tjejer vill va och alla killar vill ha om dom ser ut som dom i tidningen?

Det skrämmer mig. Vad är det för värld vi visar upp för dom vi ska uppfostra och bli starka, självsäkra och modiga kvinnor som ska klara sig i livet. Vad ger medier och klädaffärer och andra i samhället för signaler när dom endast visar modeller som är lika smala som en 8 årig liten pojke.

Vart är alla kurvor och bröst som kvinnor faktiskt har i det verkliga livet?

Varför inte visa upp verkligheten istället för redigerade bilder som endast är fejk.

 

När jag var 10 år fick jag Anorexi, en ätstörning som blev väldigt allvarlig för mig att jag en tid svävade mellan att leva eller att dö.

Jag tyckte jag var större än mina vänner, jag blev retad och jag påminnde mig själv dagligen om att jag var den som var större än andra. Jag som älskade glass, godis och sötsaker. Jag började mer och mer lägga undan glassen, ville inte ha något godis och min värsta rädsla var att kräkas. Att ha en hink vid sin sida varje kväll IFALL jag skulle kräkas. Det blev ett sjukt beteende.

Mina föräldrar tog mig till läkare och psykologer. Först trodde dom att jag led av gluten. Vi började hemma att göra allt för att undvika att jag skulle stoppa i mig saker som innehöll mjöl och produkter jag kunde bli dålig av. 
Men allt efter tiden gick så började jag ändå äta sämre och sämre. 

En dag var hela familjen med in till mina läkare jag hade i Katrineholm. Minns att dom sa att jag hade diagnosen Anorexia nervosa.  Att säga det till en 10 åring som inte förstod alls var det var.

Efter det började min resa som var ett helevete, inte bara för mig utan för hela min familj.

Jag blev sämre och sämre, hamnade på BUP i Eskilstuna där jag blev inlagd. Jag fick alltså vara ifrån mina vänner och min familj, jag hade mamma och pappa som bytte av varandra men mest var min mamma där hos mig. Det blev längre och jobbigare vid matsitutioner, en lunch satt jag där med min mamma och med en personal. En tugga tog 2 timmar för mig, jag ville inte svälja mitt egna saliv ens ifall att jag skulle spy. 

Efter ett yaf på BUP kom jag in till det stora sjukhuset i E-tuna där jag blev inlagd med sondmatning. 

Min pappa var med mig när dom skulle sätta sonden på mig, min största rädsla var där igen. Dom skulle gå genom näsan och ner till magen. Dom var alltså tvugna att gå förbi mina kräkreflexer. Försök på försök gjordes och tårarna rann på mina kinder, men jag sa inte ett knyst. Vet inte om jag var livrädd eller vad det var men inte ett ljud gav jag från mig.

Att sedan få känna magen fyllas med något och få en mättnadskänsla igen var oerhört lustigt. Jag hade då varit utan mat från torsdagen till tisdagen. Inte något hade jag stoppat i munnen, inte ens vatten fick jag i mig och jag spottade fortafarande mitt saliv istället för att svälja för tankarna fanns fortfarande där "om" jag kräks.

Blev inlagd på barnavdelningen, mina föräldrar var hos mig dag som natt och även mina bröder var hos mig för att byta av mina föräldrar. Det blev en lång process och vissa gånger kräktes jag upp slangen och grät varje gång jag var tvungen att sätta tillbaka den.

Jag blev svagare och som minst vägde jag 26 kilo. Jag var bara skinn och ben. All ork försvann och jag var inte den vanliga glada lilla Amanda alla var vana att se. Knappt vid medvetandet en del dagar, jag var som i en egen bubbla.

Det hände så mycket på min tid på sjukhuset men en dag från någonstans fick jag viljan, jag fick styrkan att kämpa. Jag ville bli frisk, jag ville komma tillbaka till mitt liv igen, till min familj, min skola och mina vänner.

Det som gav mig kraften och viljan att kämpa var min familj.

Vi står varandra oerhört nära och det är tack vare dom jag faktiskt orkade och kämpade mig till förbättringar dag för dag. 

Minns dagen då jag sa till mamma att jag var sugen på yoghurt, då hade jag inte ätit vanligt på väldigt väldigt länge. Mamma sprang och fixade yoghurt till mig. Hon grät av lycka och jag visste att jag gjorde henne så stolt i det ögonblicket. 

Jag blev förflyttad till en klinik nere i Lund som var specialister på ätstörningar.

Jag fick bo i en vanlig lägenhet tillsammans med mamma och pappa. En kvinna som jobbade med mig kom hem till oss vid varje måltid för att äta med oss, för att se så jag åt. 

Jag repade mig efter många veckor och började gå upp i vikt.

Allt detta tog så lång tid, mitt läkande var inte över på länge men jag var ändå en bit på väg.

Det hände så mycket efter detta men jag kan säga att det är tack vare min familj jag är den jag är idag.

Jag är starkare än någonsin för jag vann över den där förbannade sjukdomen. 

Jag kom ur det levande för jag har familj och vänner som stöttar och älskar mig. Det är dom jag har att tacka för att jag finns idag.

Med kärlek kommer man långt och att ge varandra stöttning och visa hur mycket man offrar för någon man älskar så kan du gå igenom allt.

Så med detta otroligt långa inlägg så gör det så ont i mig när unga tjejer/killar ser på sig själva på det sättet som gör att dom får dålig självkänsla och dåligt självförtroende och tycker att dom är stora när dom i själva verket är perfekta.

Nu när jag själv ska bli mamma ska jag verkligen lära min son att vara just det, snäll mot folk i sin omgivning och ge kärlek istället för hat. Man vinner så mycket mer på det.

 

Glöm inte att vara snälla mot varandra. Du vet verkligen inte vad dom har i bagaget.

Och beröm ditt barn för dom behöver höra varje dag hur otroligt fina dom är.

Det får jag höra varje dag och jag är omgiven av kärlek som jag önskar varje människa skulle kunna få känna av

 

 

PUSS&KRAM!